Agatha Chri$tie forever?

Hur många deckarförfattare som publicerade böcker mellan 1900 och 1960 kan du egentligen räkna upp?

Skulle man våga sig på en gissning så fastnar de allra flesta på att de inte kan komma på någon annan utöver Agatha Christie. Att Christie var förra århundradets största och mest framgångsrika deckarförfattare är odiskutabelt. Hon var enormt produktiv (66 romaner och 14 novellsamlingar) under en lång tidsperiod (57 år) och dessutom var hon mycket skicklig med att ständigt hitta på nya sätt att överraska läsarna. Några typexempel på detta är hennes mest berömda böcker så som Dolken från Tunis (The Murder of Roger Ackroyd, 1926), Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Express, 1934), Tio små negerpojkar (numera omdöpt till: Och så var de bara en) (Ten Little Niggers, 1939) och Poirots sista fall: Ridå – Hercule Poirots sista fall (Curtain: Poirot’s Last Case 1975), vilka samtliga utnyttjar sig av finurliga berättartekniska grepp som andra deckarförfattare bara kunde drömma om att komma på.

Den sistnämnda boken skrevs redan på 1940-talet i syfte att publiceras först efter Christies död. Men mot slutet av livet ångrade hon sig och boken kom ut några månader innan hon gick bort. På liknade sätt tog Christie också farväl av Miss Marple i Miss Marples sista fall (Sleeping Murder: Miss Marple’s Last Case, 1976) som utkom i England tio månader efter Christies död. Även om miss Marple inte dör i denna bok indikerar titeln tydligt att författaren ville ha ett avslut, att det räckte med de böcker och noveller som redan fanns publicerade.

Döden på Nilen har premiär 2022.

Sedan dess har både Hercule Poirot och miss Marple levt vidare, främst i olika TV-serier, men även i långfilmer. I februari 2022 har nyinspelningen av Döden på Nilen med Kenneth Branagh i rollen som Poirot premiär. De brittiska TV-producenterna tycks aldrig få nog av att adaptera Christies berättelser för nya generationer tittare.

Men vad gör man när historierna ändå tar slut?

Tja, Christies ättlingar har i alla fall inga större skrupler när det gäller att hålla varumärket Agatha Christie ständigt aktuellt. 2014 publicerade deckarförfattaren Sophie Hannah den första boken i en serie med nya fall för Poirot, givetvis med dödsboets – Agatha Christie Limiteds – goda minne. Boken i sig var en hygglig pusseldeckare, om än en något för lång och överkomplicerad handling som gjorde hela storyn osannolik. Men det gäller å andra sidan för nästan alla pusseldeckare. Att Poirot redan hade tagits av daga av sin skapare löstes enkelt genom att förlägga berättelsen till tidigt 1930-tal och att Hannahs språk inte är speciellt likt Christies kan man om man vill bortförklara med att det är kommissarie Edward Catchpool vid Scotland Yard – en ny medhjälpare till Poirot som Sophie Hannah har hittat på – som är berättare i böckerna.

Monogrammorden – Den första av de fyra Poirot-böckerna som Sophie Hannah publicerat. Notera att Agatha Christies namn står överst på omslaget trots att hon inte har något med själva boken att göra.

Och nu nås vi av nyheten att även miss Marple ska väckas till liv i form av tolv nya noveller skrivna av lika många kvinnliga deckarförfattare i en bok som planeras utkomma om ett år, i september 2022.

Det går väl an när dessa ”nytolkningar” av Christies figurer inte ”förstör” det som varumärket redan står för. Men om de nya berättelserna inte håller måttet är det svårt att förstå vad de tillför. Det handlar förstås i slutänden om pengar och det ska förmodligen en hel del till innan Christies namn blir ordentligt nedsmolkat av dåliga kopior i hennes namn.

Vilket osökt för mig in på den nya svensk-tyska TV-serien Agatha Christies Hjerson. Omständigheten att det är en samproduktion med tyska intressen väcker direkt en varningsflagg.

De flesta deckarläsare måste ha – precis om jag gjorde – undrat vem den här ”Hjerson” är? Och hur kopplingen till Agatha Christie är?

Jo, så här ser den tunna tråden ut till Christies verk: I sju av romanerna om Hercule Poirot medverkar den kvinnliga deckarförfattaren Ariadne Oliver. Hon skriver deckare om den finske detektiven Sven Hjerson, som gillar att vinterbada varje morgon och… ja, så mycket mer substantiellt om Hjerson får vi inte veta i Christies berättelser. Vilket innebär att manusförfattarna har kunnat fabulera fritt om karaktären och alla bifigurer.

Men resultatet blir tyvärr en av de tunnaste sopporna som man kan koka på en spik. Totalt hopplösa manus med omöjliga repliker, och skådespeleri som känns plågsamt att bevittna. Den enda behållningen av serien är den snyggt animerade vinjetten! Agatha Christie själv skulle omöjligen ha accepterat att sätta sitt namn på denna produktion. En av anledningarna till att hon valde att ta död på Poirot bör rimligtvis ha varit för att förhindra att andra fortsätta skriva om detektiven efter Christies död. Men nu, 45 år senare, är det nya tider och andra som bestämmer.

I en intervju i Göteborgs-Posten säger James Pritchard, som är barnbarnsbarn till Christie och VD på Agatha Christie Limited att ”det finns mycket att göra med Agathas universum.”

Håkan Andersson
Deckarhyllan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*